Det är fascinerande att Rosanne Cash lyckats göra sig en karriär på helt egna meriter, men också att hon ändå låter pappa Johnny vara så närvarande. Både på sina skivor – den senaste ett urval låtar från en lista som han gav henne när hon var 18 – och på scen under den 54-åriga countrystjärnans första Göteborgskonsert någonsin.

Det handlar inte bara om att Rosanne Cash och hennes meriterade kompgitarrist, maken John Leventhal, fokuserar på låtar från listan. Eller att vissa egna kompositioner, som sorgliga Black cadillac och fina Radio operator handlar om Johnny Cash.

Nej, det handlar ytterst om kärleken och fingertoppskänslan med vilka Rosanne Cash både hyllar pappan och behandlar musiken.

Den enkla inramningen, tillsammans med de ibland delikat sparsmakade arrangemangen och Rosanne Cashs klangfulla röst och glädje, skapar en nästan sakral, varm och kärleksfull stämning. Som förstärks av publikens andaktsfulla tystnad under låtarna.

Men tro inte att det blir tråkigt. Längre från sanningen kommer man inte. Publiken jublar och ibland exploderar duon i effektfulla gitarrscrescendon som fyller upp både scen och sal. Alla låtar är inte nedstämda heller, på vilket Burn down this town är ett strålande exempel. Rosanne Cash kompletterar också gärna allvaret i låtar som Long black veil med humor och små anekdoter. Ibland om pappa Johnny förvisso. Visar att hon inte bara är en sångerska som blivit bättre med åldern och en säker låtskrivare, utan också en riktigt bra scenartist långt från den klichéfyllda bilden av glammigt smaklösa countryartister – minus de där broderade blommorna som verkar vara obligatoriska på kavajen.

Nej, Rosanne Cash klär sig i svart. Precis som pappa.

Och det där som hon sjunger i extranumret, om att vi inte skulle vara intresserade av att ha henne här, det stämmer inte.

Hon är ytterst välkommen tillbaka.

På helt egna meriter.