Egentligen är det fantastiskt att det redan gått nästan hundra år sedan Stravinskij hade premiär på sin balett Våroffer. De rytmiska växlingarna och den suggestivt illusoriska musiken känns fortfarande modern, om än inte chockerande som den uppenbarligen gjorde i Paris 1913.

Men det är nog snarare förändringar i den allmänna samhällsuppfattningen än i de musikaliska förloppen som gör att Våroffer numera blir en praktfull sinnesupplevelse och inte en chock.

Verket kändes helt logiskt som uppgift för Gustavo Dudamel och Göteborgs symfoniker i den repertoargenomgång som orkester och dirigent för närvarande ägnar sig åt. Precisionen i rytmiskt hänseende är ett måste för att musikens urkraft skall kunna upplevas ända in i själen, och den satt bergfast i onsdagens framförande. Men det som gjorde lyssnandet nytt och fräscht var att klangen blev en dimension med helt egen ställning eftersom dirigenten arbetade med en rikare palett än de flesta.

Där Våroffer har knappa hundra år på nacken har Beethovens fjärde symfoni dryga tvåhundra. En skillnad som också bör få klangliga effekter om än av helt annat slag.

Musiken är ungdomlig, nästan sprudlande och med en god dos humor. Men den rymmer likafullt spetsar mot framtiden med större anspråk än vad det lätta anslaget i förstone låter oss ana.

Om Stravinskijs musik blev omsorgsfullt och detaljrikt utmejslad så var Beethovensymfonin snarast eterisk och spirituell. Och i samma anda hade dessutom som inledning till konserten uvertyren till Schuberts Rosamunda passerat revy. Där hittade dirigenten en atmosfär som inte stod självaste Weber efter, en dimension som nog inte är den man först kommer att tänka på.

Konserten spelades in med obegripligt elegant och omärklig ny teknik. Ett faktum som tillsammans med fullsatt salong och stor entusiasm säkert kommer att resultera i en sevärd film om fenomenet Gustavo Dudamel. Det tycks inte finnas någon gräns för hur mycket han kan lagra i sin hjärna. Vårofferpartituret ensamt brukar ju vara oöverstigligt för de flesta.