Broken Bells | Broken Bells
Pop
Broken Bells
Broken Bells
(Columbia /Sony)
Relaterat
Artikelserie
- Skivor 10/3
- Liars 2010-03-10
- Amy MacDonald 2010-03-10
- Black rebel motorcycle club | Beat the devils tatoo 2010-03-10
- Bomb The Bass 2010-03-10
- Den Fule 2010-03-10
- White Wizzard 2010-03-10
- Immolation 2010-03-10
- Ellie Goulding 2010-03-10
- Dessa 2010-03-10
- The Bundles 2010-03-10
- Gorillaz 2010-03-10
- Motorpsycho 2010-03-10
The Shins sångare och frontfigur James Mercer träffade producenten Brian ”Danger Mouse” Burton (ni vet han som mixade ihop Beatles White album med Jay-Z:s Black album till The Grey album, och som utgör ena halvan av Gnarls Barkley) på Roskildefestivalen 2004 och ljuv musik uppstod. Eller tycke i alla fall, de båda kom så väl överens att de bestämde sig för att jobba ihop men pressade scheman gjorde att det tog fyra-fem år innan den där ljuva musiken faktiskt uppstod.
Strax före jul dök första livstecknet upp när duon lade ut skönt lunkande förstasingeln The high road för gratis nedladdning på hemsidan, och nu kommer så det självbetitlade debutatalbumet som med Danger Mouses rytmer och stråkarrangemang och James Mercers texter och melodiskt aviga gitarrpop visar sig vara en genreöverskridande, lätt psykedelisk fullträff.
Broken Bells har visserligen uppstått ur Gnarls Barkley och The Shins men förhåller sig lika fritt till dem som färgen gul gör till rött och grönt. Detta är nämligen nåt helt annat. Nåt på en gång svårdefinierat och förutsägbart. Nåt som drar åt olika håll men som hela tiden bygger vidare på Mercers fint utmejslade melodier.
Singeln har jag redan nämnt och här finns fler lyckade låtar. Sailing to nowhere mynnar ut i en liten stråkförsedd pianoslinga som skulle sitta fint i regissören Zach Braffs nästa indieprojekt, och i Vaporize med sin rullande orgel låter James Mercer nästan som Jon Anderson i Yes anno 1983 (tänk Owner of a lonely heart).
Det roliga är att plattan håller hela vägen i mål. Symbiosen fungerar. Med hjälp av en överraskande mariachitrumpet lyfter till exempel Mongrel heart innan den glider över i avslutande The mall & misery, som låter rätt annorlunda men är precis lika stark som öppningsspåret The high road.
Och med det knyter Danger Mouse och James Mercer inte bara ihop säcken; de annonserar lika tydligt om en uppföljare som Guy Ritchie gjorde med sin Sherlock Holmesfilm, en annan skön genrekrock.
Lyssna också på:
Blandade artister: Garden State (Soundtrack)
The Shins: Oh, Inverted World




































