Allt ligger som ni vet i betraktarens öga. Och öron. Och vilka förväntningar man bär med sig.

Den som trycker in en BRMC-platta i spelaren och hoppas på någon sorts förfining eller intellektuell utmaning blir naturligtvis djupt besviken. Att kliva in San Francisco-rockarnas värld är att acceptera doften av diesel, de direkt fåniga texterna och de svettiga läderjackorna precis som att man för att kunna ta sig an Melodifestivalen gör bäst i att köpa tanken om glitter och tonartshöjningar.

Black rebel motorcycle club handlar om väl utformade klyschor, om att formulera klichéerna så snyggt som det bara går. Det är något som bandet har gjort med blandad framgång men när man nu återgår till något av sitt eget grundrecept resulterar det i en verkligt bra, dumfånig rockplatta. Borta är sidospåren, nu är det flummig garagerock i kombination med extremt hårdsträngad americana för hela slanten. Musik som kräver plågsamt hög volym och ett visst mått av uthållighet hos lyssnaren. Drar man ner på volymen tappar man nyanserna som trots allt finns, det krävs att man ställer sig mitt i rock-stormen för att verkligen svepas med. Då blir man belönad men också ganska tröttkörd efter tag.

Kontentan är att BRMC har hittat sig själva igen, men om man vill vara med så får man stänga av hjärnan och leken tåla.