Under det sena 1990-talet var sextetten från Nottingham hårt kramade av alla popmusikförståsigpåare, befäst med en smått magisk spelning på Lollipop-festivalen. För Tindersticks höll för hajpen men med tiden förlorade jag och andra och till och med bandmedlemmarna själva lite intresset. Tills de återkom häromåret, denna gång som trio.

Ändå tar det inte många lyssningar på gamla och nya skivor för att hålla med i det Stuart A Staples sjunger i The other side of the world: I know this place.

I mångt och mycket är kärnan i Tindersticks musik intakt även om det storslaget stråkförstärkta vemodet till viss del fått ge vika för det något mer jordnära och här och där anas John Wayne (från sin känsliga sida) som en siluett mot det där berget på senaste skivan, Falling down a mountain. Eller kanske ännu hellre James Stewart?

Hur som helst, till turnén har de växt till en septett och inleder konserten med titelspåret från just den skivan i en suggestiv och lätt skavande version. Fjärdelåten Bathtime bejublas rejält men det känns som om något saknas, inget överraskar. Det är tajt, välspelat, tryggt. Känslorna flödar inte över som de gjorde då på den där hippa Stockholmsfestivalen.

Men sakta förändras det där, låtarna kryper allt mer under skinnet och känslorna sipprar ut med Stuart A Staples oefterhärmliga baryton. Duetten Peanuts växer rejält, fast han sjunger den ensam och She rode me down skrittar fram över prärien med stadigt ökande intensitet när den akustiska gitarren lämnar över till cello och vibrafon medan ljuset skiftar från rött till purpur. The other side of the world är en ensam man som vandrar fram med regndroppar i ansiktet och med huvudet högburet, stolt.

Trots några ändringar i låtlistan spelar de tyvärr väl mycket från Falling down a mountain (halva setet) och exempelvis Black smoke håller inte riktigt nivån. Och hur vacker cellon än är i A night in känner jag ett stygn av saknad efter den där riktigt storslagna orkestreringen med massor av stråkar.

Den värsta humörsänkaren kommer dock från annat håll och jag ska inte fördjupa mig i den men man behöver inte så ljudligt hantera glas genom hela konserten att det får en att vilja gråta.

Tiny tears, please, ropar någon i publiken men i stället bjuder Tindersticks farväl med en storstilad Raindrops.