Stenhammarsalens golv lämpar sig synnerligen väl för att trampa takten. Ett lågmält muller fortplantar sig genom rummet, bänkarna och upp längs ryggen, när stämningen Rickie Lee Jones skapat, är för delikat för att brytas av applåder. Då har hon ändå börjat med att hamra av ett riktigt punkigt nummer på elgitarr. Ett effektivt sätt att skaka om öronen och bädda för triangeln av koncentrerat musikskapande hon basisten och trummisen sedan ägnar sig åt.

Ett skickligt samspel där basisten lockar fram hela registret av rytmer och vibrationer med fingertoppar och stråke. Multiinstrumentalisten till trummisen har också begåvats med en riktigt djup röst att möta Rickie Lee Jones starka, obändiga. Hon pratar inte i onödan, men har glimten i ögat inte minst när hon låtsas få infallet att sätta sig bakom trummorna och ger kvällens uppvisning i trumspel i Wildgirl. Man vet inte var rörelsen börjar och musiken tar vid då hon nästan dansar fram musiken med pinnar, vispar och händer.

Lite oturligt blir slutet stört av att hon tappar bort sig bland ackorden, men då sitter en riktigt god känsla kvar djupt inne i ryggraden.