Jag har aldrig mött Newsom, men hennes konserter och skivor bjuder in till ett parallellt universum där ingen lyfter på ögonbrynen åt barnrösten, den besjälade naturen och utklädningskläderna. Hon knäpper på strängarna och vips, så är man förtrollad av silkesmjuk 1930-tals-blues och fint handarbetad amerikansk folkmusik. Och alltid trotsande kolossen till harpa med grymma rytmer.

Om första albumet spirade av förunderlighet så var uppföljaren Ys storslagen med mäktiga arrangemang. På nya albumet irrar man som lyssnare nästan bort sig – inte bara för att de tre skivorna i boxen är fyllda av långa låtar.

Musiken tvinnas också samman med olika teman och lustiga vändningar som mer känns igen från musikaler. Ljuva Baby birch börjar i avskalad traditionell soul, och kapas sen av ett artilleri av instrument och avslutar i sköra asiatiska toner. Som en plötslig krök där en ny berättelse tar vid. Men det blir sällan överlastat – de som gillar Newsom bäst solo vid harpan får definitivt sitt.

Tidigare var harpan för Newsom nästan vad gitarren är för många singersongwriters, men här ställer hon harpan ifrån sig oftare och låter även andra instrument leda. Det är som att hon placerar sig en bit ifrån och iakttar. Fokuserar på att sjunga. Kanske arrangerar hon mer också. Helheten har blivit mjukare, och överflödet av instrument från förra albumet märks mest i det finstilta. Ok, skivan må ha en symfoniorkester i instrument räknat, men det är bara i titelspåret de paraderar förbi, ofta smygs de andra musikerna in med elegans – som från alla håll i till exempel Ribbon Bows, en helt bedårande gospel.

Till och med rösten har tonats ner även om rösten fortfarande kan växla från bräkande till florstunn i samma strof. Men hon behöver heller inte ta i lika mycket längre; hon övertygar lätt både som kompositör och artist med sin fingertoppskänsla för nyanser.

Lyssna också på:

Lavender Diamond: Imagine our love

Buffy Sainte-Marie: It’s my way!