Var ska man placera Dan Fröbergs musik? Klurigt, men hellre än att nämna genrer ser jag ett släktträd där han svävar bredvid andra experimentinriktade sökare, som Steven Stapleton (Nurse With Wound), den franske solitären Ghédalia Tazartès och minimalisten Charlemagne Palestine. Med bas i Göteborg har Dan Fröberg spelat in en rad fascinerande album, och nu kommer två nya kapitel, som både skiljer sig och närmar sig varandra. På den förstnämnda skivan har en orgelimprovisation av Mikael Wahlin (inspelad i Örgryte nya kyrka) vecklats ut och pressats ihop till en sammansatt komposition där barockinstrumentets enorma rymd hittar nya vägar att färdas in i. Även den andra skivan har dronekaraktär, men här spelar Fröberg glasinstrument, röster/samtal/miljöljud hörs på slutet av skivan, inspelade i Mexiko. Känslor av oro och osäkerhet infinner sig, jag tänker mig en insekt som är fast i en flaska, och bländas av starkt ljus. Skarpa, skiftande toner från glasen, stundom vilsamt, alltid händelserikt, nyanser som driver musiken framåt, från första till sista sekund. Absorberande.