Oddjob har tagit sitt namn från en figur i Goldfinger. Och när det svenska jazzbandet på en hel skiva tar sig an filmmusik kunde man kanske tänka sig att de tolkar John Barry. Nix, men steget är inte särskilt långt från ”James Bond-kompositören”till Lalo Schifrin och Ennio Morricone vars kompositioner utgör tre fjärdedelar av Clint. Förutom de självklara namnen finns här även musik av Lennie Niehaus (Pale Rider), Ron Goodwin (Where eagles dare), Dominic Frontiere (Hang ´em high) och en låt som Clint Eastwood skrev till filmen Grace is gone för några år sedan.

Temat är alltså musik till Clintan-filmer. Och som Goran Kajfes säger i en konvolut-text, förutom att det är stortartad filmmusik så är Clint Eastwood en välkänd jazzfantast, minns till exempel Charlie Parker-filmen Bird från 80-talet. Och om Oddjob skickar skivan till filmikonen så blir han säkert nöjd, även om Kajfes & co. ibland tar sig stora friheter med originalen.

Men det är då det är som mest lyckat, som på temat till The good, the bad and the ugly som förvandlas till en elektroniskt pulserande Kraftwerk/Neu!-smällare. Och tolkningen av Ecstasy of gold från samma film är mycket bättre än Metallicas träiga cover. Gästmusikern och producenten Johan Lindström spelar kinesisk cittra som flyger runt med rhodes, trumpet och massa andra instrument och utmanar det melodiska temat. Tempot höjs i Schifrins Dirty Harry-musik, där Oddjob behåller den tidstypiska deckarfunken, men lägger till egen energi, skivans topp är Scorpio´s theme som utmynnar i nervig, rytmisk kaosjazz

Några laddade vilopunkter bryter fint dramatiken som Pale Rider-temat och Schifrins vackra ”The Mayor”(också Dirty Harry-musik). Jag får lust att se om filmerna. Även om inte Clint Eastwood - förutom Sergio Leones spaghettiwesterns - är någon av mina favoritskådisar. Och frågan är om inte Oddjob har gjort sin allra bästa skiva på köpet. Jo. Jag tycker det.

Lyssna också på:

Ennio Morricone, Crime and dissonance

Fantômas, Director´s Cut