Oddsen på att Dark Tranquillity nådde sin kreativa gräns och stod vid vägs ände efter 2007 års snyggt polerade, nästan kommersiella, Fiction var låga. Det är helt enkelt svårt att fortsätta utvecklas och bli bättre efter 20 år som band, med sina hårdaste mästerverk allt längre bakom sig.

Men efter ett eskalerat turnerande verkar DT ha fått en nytändning. Kanske är det sångar-Stannes, hårdrockssveriges svar på Lars Norén, önskan om en konceptplatta om döden som var förlösande, eller upptäckten att världen öppnat sig efter alla års slit. Resultaten är i vilket fall en djupdykning i hård svärta och glimrande stjärnor av hopp som på en och samma gång är det mest skoningslösa och mest fokuserade Göteborgssounds-pionjärerna spelat in.

Deras första riktiga dödsmetallplatta, säger de själva. Men We are the void är mer. Den är en självsäker balansgång mellan det sinnligt sköra och grymtande råa. En orgie i dubbeltramp och krossande gitarrer där en e-bow, ett piano eller en stunds ren sång placeras med kirurgisk precision för att öppna upp och ge kontrast i attacken.

Den är ett komplett universum, med nästan post-rockigt vackra Iridium som fullständigt självklart slut. En platta där varje låt turas om att vara favorit. Just nu malande In my abscence, i morgon nog hårda Shadow in our blood, om tio år kanske progressiva The grandest accusation.

För så bra är We are the void. Inte bara årets svenska hårdrocksplatta, utan ett magnifikt mästerverk som kommer att hålla. För alltid.

Lyssna också på:

At the Gates: Slaughter of the soul.

Dark Tranquillity: Damage done.