Att The Knife överhuvudtaget gör någonting på scen beror ju på att man har ambitioner att erbjuda starka, visuella upplevelser. Vilket man oftast lyckas med, inte minst tack vare videokonstnären Andreas Nilsson. Att då plocka bort allt det som är för ögat och leverera musiken i vitt papper och på grå plast är konstigt på gränsen till dumdristigt. När man dessutom gör det med sin svåraste elektroniska operamusik, kliniskt fri från pophits blir det obegripligt.