Förra albumet blev jag lätt besviken på det högtravande tilltalet, trots Nancy Elizabeths imponerande instrumentkunnighet. Kanske var det ivern att visa, för när hon nu taggar ner och fokuserar på några få takter och toner får hjärtan att öppna sig trots de ganska kyliga, metalliska klangerna. Det är ett album insvept i dunkel och slöjor av körer, men hennes röst är där distinkt och kan släppa in både milsvid tystnad och målmedvetet elgitarrflöde.