Två förutsättningar för den här skivan. 1. Peter Gabriel gör en tolkning av någon annans låt – i höst kommer en platta där samma artist tar sig an en av Gabriels låtar. 2. Inga trummor, inga gitarrer. Med andra ord har jag tre grundproblem med den här skivan.

1. Jag är trött på covers. 2. Jag gillar trummor. 3 Jag älskar gitarrer.

Som salt i såren har jag genuint svårt för Peter Gabriel ända sedan fruktterrorn i Sledgehammer-videon. Den är min tonårstids svar på Vilse i pannkakan – en gubbe som leker med mat.

Detta sagt visar Peter Gabriel god smak i sina låtval. Jo, visserligen är det ju väldigt trött med ännu en version på David Bowies Heroes men det balanseras av Radioheads Street spirit (som han ger en känsla av Chet Baker-ballad), och Arcade Fires My body is a cage som blir väl farbroderlig. Gabriel lyckas inte direkt ladda ”ungdomarnas” låtar med samma drama som Johnny Cash i sina American sessions. Det är väldigt värdigt och genomtänkt alltihop.

Dessutom tycker jag att det är ett lite väl standardiserat knep att göra covers genom att dra ned tempot, hyra in en stråksektion och rulla in ett piano i studion. Peter Gabriel-fansen kan säkert höra ett annan slags skiva, en hjälte som hittat ny inspiration med hjälp av kollegors ledljus. Men när inte en enda av de här inspelningarna överträffar originalet eller i många fall inte ens ger någon ordentligt ny ingång i låten så faller projektet till slut ganska platt.

LYSSNA HELLRE PÅ:

Johnny Cash – American III Solitary man

My morning jacket – http://www.youaintnopicasso.com/2008/03/11/a-ton-of-my-morning-jacket-covers/