Andra plattan från Brooklyn-trion som fortsätter att vara ett busigt lillasyskon till mer förfinade och genomtänkta Vampire Weekend eller Animal Collective för den delen. Klokt nog inser Yeasayer att man inte kunde ta sin arty galenskap från första plattan vidare utan väljer istället att satsa på skruvad elektronika, i alla fall till en början. Jag har svårt för band som konstlar till det i onödan och Yeasayer är onekligen där och snavar mest hela tiden, men trasslar sig oftast ur prettofällan tack vare både charm och en extraordinär sångare.