Ni vet hur det med är gamla vänner. När det är som ska vara. När det är enkelt. Man kanske inte har setts på flera år men när man väl träffas tar man utan ett ögonblicks tvekan upp där man slutade senast. Det flyter.

Precis så känns det i magen när man sätter på Sades nya platta. Det är tio år sedan Lover´s rock. Tio år när både hennes och mitt liv har förändrats dramatiskt. Tio år när musikbranschen dessutom gått genom sin kanske mest omvälvande tid någonsin. Sade Adu placerar lugnt och självklart sin röst mitt i rummet. Samma otvungna sensualism, samma förmåga till tröst. Samma obändiga integritet. Och så den rakryggade stoltheten när hon sjunger om förluster och saker som har gått sönder.

Man kan lätt glömma bort att Sade är ett band, en av medlemmarna kommer - på tal om ingenting - ut som hängivet Hull-fan i tacklistan, men det är naturligtvis så att musikerna spelar en oerhört stor roll när det gäller att hålla Sades musikaliska rum intakt. Med små förflyttningar i inredningen, en svag skiftning i färgskalan tar man musiken vidare. Det är popmusik som inte drivs av revolutioner utan istället av gradvis, omsorgsfull förfining. Då blir också en subtil markering av country-känsla i Be that easy direkt omskakande. Det närmaste exemplet vi har i Sverige på det sättet att göra musik är förstås Sophie Zelmani.

Plattan saknar möjligen den där verkliga hitlåten. Men det spelar liksom ingen roll. I en tid när album reduceras, kokas ner till låtar och låtar bränns sönder till ringsignaler är det befriande och syregivande med en platta byggd av tio låtar som hänger samman i en enhet, som man bara måste stanna i från början till slut. Och tro inte att det är bakåtsträvande. Förstås inte heller trendsuktande. Nej, Sade sätter sin egen tidslinje, skriver sin egen bok.