Det är lätt att tycka om Almedal. Men det är svårt att ryckas med på allvar. Den här gången har Adam Joleby och Love Williamsson tonat ner de mest uppenbara Håkan Hellström-flirtarna, och det borde vara ett steg i rätt riktning, men det som återstår blir varken omistligt, unikt eller särskilt intressant. Kvar finns bara en samling poplåtar med skevsång, en och annan göteborgsreferens och lite gitarrer & bas, trummor & flöjt. Kluven heter albumets skönaste spår och det är väl så jag känner mig också.