Det är slående hur mycket en klok programsättning kan betyda för den musikaliska förståelsen. Som här, när Gageegoensemblen låter tre kompositioner med viss Ligetiinfluens – av Unsuk Chin, Arne Mellnäs och Victor Varela – följas av två verk som avspeglar olika sidor av minimalismen, först Peter Hansens kontemplativa Pastoral från 1996 och därefter György Ligetis Kammarkonsert från 1969–70, tydligt påverkad av den tidiga minimalismens upprepningsenergier.
Som lyssnare blir man uppmärksam på enskildheter och skillnader i vad som förefaller vara ett slags gemensamt utgångsmaterial. Musikens materia skärskådad på ett öppet vis. Det tycks få musikerna, under dirigenten Staffan Larsons ledning, att spela med en sällsynt nerv och koncentration.
Så vad handlar det hela om? Inför uruppförandet av Victor Varelas Canciones de solitud y utopia (Ensamhetens och utopins sånger), med flöjtisten Anders Jonhäll som utmärkt solist, berättar tonsättaren själv på ett fascinerande sätt om förhållandet mellan individ och kollektiv. Varela nämner de folkliga protester som då och då bryter ut i hans forna hemland Venezuela (Varela är sedan 2001 bosatt i Göteborg), när människor går ut på gatorna och slår med olika köksredskap mot kastruller och grytlock. Flöjten står för det lyriskt drömmande elementet i stycket, under ständigt hot från kollektivets febrila aktiviteter. Tvekan mot övertygelse, drömmeri mot realpolitik.
Ligetis blixtrande konsertstycke, där musiken är på väg att byta fokus från det komplexa till det mer entydiga, får ett verkligt fint fram­förande. Men det som berör allra mest under denna konsert är Peter Hansens bidrag med sina natur­iakttagelser från Falster. Han beskriver det själv som En dvalans musik. Tiden är långsam sensommar med värmebölja och långa nätter, och så låter det verkligen. Kroppen blir mottaglig för ljusets skiktningar, för det som får livet att skimra till.