Hiphopens bror duktig

För den som inte vet: I hiphopvärlden är Talib Kweli den där grymt duktige killen som aldrig slår igenom stort. Som är respekterad av eliten, men som räknar sina böcker medan Jay-Z räknar dyra bilar. Eller, för att översätta till vardagliga relationer: Killen som aldrig får en tjej, men är en förstående vän till svikna kvinnor.

En läskigt bra rappare som länge fått dras med en ryggsäcksmedveten bror duktig-stämpel, helt enkelt.

Undet sitt första göteborgsbesök gör han till en början allt för att sudda bort den stämpeln. Försöker tidigt förföra publiken med en sjukt svängig Move something och Hostile gospel. Gammalt och nytt, utvalt för kommersiell potential varvat med trevligt småprat, proffsighet och viss rutin.

Grejar en nästan förvånande extrovert konsert och är på väg mot dansant svettiga stordåd. Kanske något hämmad av den stora lokalen, men ändå.

Då kommer den obligatoriska historielektionen.

Och Jammin' följt av KRS-One och ett totalt onödigt gästspel - med tillhörande Liks-låtar, varför? - av sverigeboende J-Ro, som totalt dödar spelningen.

J-Ro får förmodligen vara med eftersom Talib är en så genomhygglig kille som vill hjälpa en kompis. Fint, men konserten återhämtar sig aldrig riktigt.

Visst svänger det till på slutet och visst är det kul att få höra både Liberation-låtar och material från nya plattan med Hi-Tek, som ska komma senare i vår. Men Talib är helt enkelt för snäll och lagom för sitt eget bästa.

Oväntat kommersiell, absolut. Men med en jobbig duktighet som tar sig konstiga uttryck då han till exempel inte vågar gå nära tjejer under 21 år i publiken.

Detta sagt är det ändå kul att få höra en av världens bästa rappare live. Nu får han bara bli en världens bästa liveartister också.