Så mycket musik. Så lite tid. Ni som fortfarande köper album vet hur det är; efter ett par tre genomlyssningar åker den där plattan som skulle vara så spännande in i hyllan och påbörjar sitt nya liv som bortglömd dammsamlare. Trist. Men fullt begripligt. Det finns ju så mycket annan musik därute. Riktig uppmärksamhet har blivit en bristvara, en lyx.

Risken för att First Aid Kit och deras debutalbum skulle dela samma öde som, säg, Taxi Taxi (en annan syskonduo från Stockholmstrakten vars debutplatta jag inte vädrat sedan i september) var alltså överhängande.

Men hur det nu var så fastnade jag med tonårssystrarna Klara och Johanna Söderbergs album och hade möjlighet att låta det snurra i stereon mer eller mindre oavbrutet en hel söndag. Så jag lyssnade. Och lyssnade. Utan att tröttna. Utan att vilja stänga av eller ens fundera på att byta platta. Visst saknar jag You're not coming home från fina ep:n Drunken trees och här finns kanske inget som är riktigt lika strålande som syskonens skogscover på Fleet Foxes Tiger mountain peasant song, men här finns annat som imponerar och som kommer att räcka länge.

Kanske ändrar jag mig om tio år men just nu stämplar jag gärna ”tidlös” över de flesta av Klara och Johanna Söderbergs stillsamma, rofyllda folksånger. Dessutom gillar jag alla småsaker på det här albumet. Som pianoslingan i Hard believer, den svenska inräkningen i Sailor song, tramporgeln i början av Ghost town, plattans längsta och skönaste spår.

Jag gillar hur deras röster flyter ihop och jag gillar känslan av att inte vara helt säker på vem av systrarna som sjunger.

Och jag gillar hur 17-åriga Klara Söderberg stack hål på den musikjournalist som antydde att hon var alldeles för ung och oerfaren för att skriva sådana här låtar genom att upplysa honom om att Bob Dylan var 21 år när han skrev Blowin’ in the wind.

Jag gillar nog helt enkelt att bra musik inte behöver ha nåt med ålder att göra.