Det är möjligt att det går nio grabbiga garageband på varje kvinnlig artist. Rent numerärt är ju den manliga dominansen allenarådande inte bara i replokaler utan också i styrelserum, registolar, folkvalda kammare och tyckarsoffor.

Det är den krassa, trista verkligheten. Men när det gäller den svenska popmusiken under de senaste sex-sju åren finns det en helt annan sorts maktbalans. Killarna må vara flera - men det är de kvinnliga artisterna som har brutit ny musikalisk mark - som helt enkelt har gjort de bästa plattorna. När Lars Winnerbäck eller Moneybrother fortsätter i traditionen av bredbent, muskulös grabb- och gubbrock av den modell som kallades "EMI-rock" redan på 70-talet, har Karin Dreijer, Jenny Wilson, Robyn, Ane Brun och en hel rad andra kvinnor tagit den svenska popmusiken vidare. Det är kvinnorna, även om det förstås finns undantag åt båda håll, som stått för det fria tänkandet och den på olika vis progressiva, musikaliska utvecklingen. Ändå är två av tre nominerade män. Med tanke på utbudet, och framförallt kvalitén på utbudet så borde fördelningen vara den omvända.

Sveriges radio har som uttalat mål att hälften av alla spelade låtar i P3 över året ska komma från kvinnliga artister. Det uppfyller man inte. Och fördelningen är som sagt ännu sämre när man sedan delar ut priser under P3 Guld. Man kan förstås som musikansvariga Pia Kalischer peka på att "det är så verkligheten ser ut" men då undervärderar Pia Kalischer sin egen maktposition. Ingen annan kanal, ingen annan offentlig arena överhuvudtaget, är så avgörande för vilken svensk musik som slår igenom som just Sveriges Radio. I det här fallet skapar faktiskt Sveriges Radio den så kallade verkligheten.

Och då kan det vara värdefullt att fundera över om man spelar Lars Winnerbäcks och Kents nya låtar så mycket som man gör för att de är så fantastiskt bra, för att det är vad lyssnarna vill ha - eller för att det helt enkelt alltid har varit så.