Jag sorterade nyligen om skivsamlingen från bokstavsordning till genrer, skivbolag och geografisk samhörighet. Skivorna trivs utmärkt och det är estetiskt tilltalande med rader av skivryggar med samma färger och liknande layout. Självklart fick Kning Disk en central plats. Inga tråkiga hårdplastutgåvor, varenda skiva är ett handgjort konstverk. Från början släppte Göteborgsetiketten mycket experimentellt och ljudkonst - men successivt har olika typer av pop fått större utrymme.

Av de tre konserterna på 5-års-festen var det färskaste Kningnamnet ett stort utropstecken. Anna von Hausswolff är extremt lovande och även om låtarna bottnar i en singer/songwriter-tradition finns det en frihet, i både rösten och låtsnickrandet. Kompmusiker på gitarr och trummor, men rösten och pianot dominerar helt. I några laddade ögonblick låter hon som en snällare Diamanda Galás för att lite senare hamna i närheten av Laura Nyro. Det som imponerar allra mest är balansen mellan dramatiska uttryck och ett självklart lugn, lika lekfullt som allvarligt.

Ninos Dankha (Prince of Assyria) rör sig på säkrare mark. Klassisk svärta, popmelodier stöpta i croonerfolkfärger. Han sjunger bra, ofta en bit från mikrofonen, kärleksånger som sträcker ut sina armar på rätt sida av det sentimentala. Däremot skulle Prince of Assyria behöva fler ingredienser för att sticka ut som liveartist. Kanske fler instrument, stråkar och blås, för att trycka fram mer nerv i de i grunden fina låtarna.

När Balroynigress - band/koncept centrerat kring konstnären/musikern Erik Joer - är som bäst finns det en avig charm närbesläktad med lo-fi typ Pavement och Silver Jews. I musiken, men även i sättet att vränga på ord. Ibland blir det dock väl lojt.