För somliga tar det lite längre tid än för andra. Det finns ingen värdering i det. Det är bara så det är.

Daniel, möjligen mer känd som "Hurricane" Gilbert, har haft en lång startsträcka för sin solodebut. Han har i stället ägnat sig åt att stå ett halvt steg bakom stjärnorna som har hetat Henrik och Håkan och skjutit sin skeva gitarr rakt genom hjärtat på alla oss som varit med och sett och lyssnat. Det är få musikanter som drabbar så starkt utan alls larma och göra sig till.

Och nu har han alltså samlat ihop sig till ett soloalbum, delvis framhejad av en annan av stans mest högenergiska dynamos - Per Stålberg i Division of Laura Lee. Gilbert har gjort ett soulalbum, som om han skulle kunna något annat, låtarna är ibland lite aviga och yxiga precis som gitarrspelet. Om inte "reko" och "ärlig" vore så trasiga ord skulle det passa in på den här skivan. Och finare beröm kan jag inte ge. En stilfull avslutning på ett fantastiskt 00-tal.