Det hörs verkligen att Alexander Durefelt har kämpat på i många år. Han kan onekligen hantverket, americana-låtarna någonstans i gränslandet mellan Ryan Adams, Tom Petty, Paul Westerberg och John Mellencamp är välsansade, klanderfria och rutinerat ihopklippta. Här finns alltså en sympatisk historia och tillika sympatisk musik. Problemet är att det går tretton på dussinet av den här sortens plattor och Alexander Durefelt nosar inte ens på andra divisionens konkurrenter som Jesse Malin och Willie Nile.

Jag uppskattar sökandet efter det där avspända svänget i musiken, men konstaterar också att Alexander Durefelt aldrig når fram dit. Han blir dock på bra på allvar när han lägger rockandet åt sidan och gör transparenta sista dansen - låten Stay med syntar modell Springsteen, fin pedal steel, änglakörer och en sånginsats som är rakt av vacker och som till och med får mig att sluta att tänka på Neil Young en liten stund.