Anna-Karin von Malmborg gör det inte lätt för sig. Den saken är klar.

Hennes konstnärliga CV rymmer såväl operalibretton och performanceföreställningar med vita duvor och råttor, som installationer med hundra personer i guldspandex och en musikalisk pilgrimsresa till de bulgariska Rodopibergen. AK von Malmborg har för att citera hennes Myspace ”sjungit fastfrusen i röda isblock mellan strippande dvärgar på bögcabaret i London och naken sånär som på en strategiskt placerad blomma på De La Warr Pavillions Konsthall i Bexhill”.

Yep, arty så det räcker till, och att den enkla utvägen aldrig haft någon dragningskraft på AK von Malmborg blir uppenbart när man lyssnar på albumet Vår tids rädsla för ...

På ett plan är det här en rak platta uppbyggd av sotiga popsånger och kärleksfyllda refränger. På ett annat plan är detta en terapeutisk läkeprocess, en resa mot mörkrets hjärta och tillbaka igen, AK von Malmborgs personliga bearbetning av sorgen efter sin döda mamma. Allra tydligast blir det i låten London, en slags öppenhjärtig talking blues om ångest, otillräcklighet, skuld, dåligt samvete. Och saknad. Enorm saknad.

Den låten ligger som spår sex av elva på skivan och blir också en slags vattendelare för hela plattan. Med undantag för vemodiga Drömmarna finns nämligen inget i de fem första låtarna som jag reagerar på, förutom när AK von Malmborg goes erotic och med sin Lisa Ekdahl-ljusa röst sjunger "Vill du ha mitt lilla ostron" ... för då skruvar jag faktiskt på mig. Och det är inte av blygsel.

Men sedan vänder det. Plötsligt börjar det här att kännas på allvar.

Telefon till himlen är en stillsam och sorgkantad ballad, både längtansfull, svidande och vacker. Roxy Musics More than this har blivit Mer än så, en skimrande duett med Olle Ljungström där AK von Malmborgs svenska översättning träffar mitt i prick trots att knappt en strof finns kvar av Bryan Ferrys originaltext.

Och så Autostrada av kärlek. En smittande, sprittande och glad kombo av Marit Bergmans blomsterpop och Thomas Di Levas svävande kärleksrefränger. Med Kjell Höglunds lyriska närvaro.

En osannolik mix? Inte alls.