Svenska Ironville står inte för något finlir – trummorna verkar ibland ha så bråttom att sångarna blir andfådda av tempot och det är bara för gitarrer, blås och syntar att hänga på. Vi-känslan bland de sju i bandet är viktigare än att det blir snyggt. Några må rynka på näsan åt att skivan är oputsad och haltar. Men jag gillar energin, de aviga rösterna och känslan att det kan bli för sent om man inte gör något nu - för kärleken och livet.