Farstas Mick Jagger och Rågsveds Joe Strummer. Stefan Sundström och Joakim Thåström. Båda skolade i punken, Sundström med sitt band Apache och Thåström med Ebba Grön. Båda med ett politiskt engagemang, båda högljudda, båda envist produktiva. Men där Sundström dragit sig mot den proggiga visrocken och valde landet med frisk luft och hönshus har Thåström hela tiden varit den urbane. Amsterdam, Köpenhamn, Berlin - och faktiskt Palma, har varit platser för inspiration.

När nu Thåström samlar sitt solomaterial spretar det mellan industrirocken i Miss Huddinge -72, goth-romantiken i Karenina och de senaste skivornas sammanbitna energi i Fanfanfan och Kärlek är för dom. När man letar sig in i bonusplattan Kompost poppar dock Sundström-kopplingarna upp igen. Thåström har en fascination för Dan Andersson och gör En spelmans jordafärd. Det blir helt naturligt att gå vidare till Alla ska i jorden, det bästa spåret på Sundströms nya skiva.

Stefan Sundström har liksom Thåström valt allt på senare koncentrera energin och tona ner spretigheten, jag misstänker att medmusikanterna Martin Hederos och Christian Gabel spelat en stor roll.

Sundström är mer avspänd än Thåström som fortfarande spänd som en vibrerande stålsträng fortsätter att både irritera och fascinera.