Phillysoulens blekaste profeter, Darryl Hall och John Oates, har fått ett senkommet erkännande och samlats i en box. Men bättre sent än aldrig. Även om delar av deras svulliga 80-talsproduktion och de båda albumen från 90-talet mår bäst av att tigas ihjäl så känns det ändå välkommet att duons slicka soulpop nu lyfts fram ur skuggorna. Varför då, tänker du? Jo, därför att albumen Abandoned Luncheonette, H2O och Private eyes fortfarande svänger, därför att fina comebackplattan Do it for love försvann i skivfloden 2003, därför att låtar som I’m sorry, Rich girl och Sara smile är så snygga och därför att basintrot i Maneater fortfarande är världens skönaste ... tja, basintro.