Många av de småjazziga inslagen har försvunnit när Norah Jones nu närmar sig Shelby Lynnes och Aimee Manns rockigare sound. Och det är lite synd. Jag saknar den där behagliga barpianojazzen från debutalbumet. Fast allt är ju relativt. Hon rör sig med myrsteg, Norah Jones, musiken är fortfarande soft, snygg och utan vassare kanter än att stans stora kafékedja fått sig en ännu en höstskiva att servera till latten. Med låtskrivarhjälp av Ryan Adams och Will Sheff från Okkervil River hade jag dock hoppats på mer än så.