I helgen spelar Jessica Andersson på Dansdax i Scandinavium, ett tecken så gott som något på att hon befinner sig i en konkurrensansatt bransch där man måste pendla mellan schlager, dansband, företagsjobb och julgalor för att gå runt. Någonstans i schemat får man förhoppningsvis plats med ett hjärteprojekt. Detta är ett sådant. Jessica tolkar 60-talslåtar som You don't have to say love me och Running scared. Det gör hon helt okej, som det proffs hon är, men ändå utan förmågan eller kanske modet att baxa materialet in i sin egen värld. Möjligen underhållande, men aldrig rörande.