Kultfilmkänslan från de två första albumen är inte lika påträngande när Espers lämnar mystiken för en kristallklar produktion och rakare låtar. Men det ekar fortfarande av brittisk folkrock när Meg Baird sjunger och de elektriska gitarrpilarna som ilar omkring på skivan har en psykedelisk udd. Det är cello på många låtar, av Espers svenska medlem Helena Espvall, som även döpt den avslutande Trollslända. Elgitarren blir dock irriterande i längden, folkpräglade låtar som The pearl och Sightings hade varit mycket bättre med fler akustiska gitarrer.