Allt är bäckmörkt på Whites andra album, från plocket på gitarren och stråkens svep över cellosträngarna till smygande armétrummor. Allt utom hennes ljusa röst, som är lätt att förväxla med Cat Powers – minus bråddjupet. Visserligen ryggar jag för elgitarrexcesserna i Red dress, men ställer mig gärna bredvid henne i den dimmiga San Francisco-utsikten. För deppigt? Kanske mer för oss som mår alldeles utmärkt av att omsvepas av moll.