När hans misslyckade hiphopalbum Rudebox krashade och brann 2006 valde Robbie Williams att dra sig tillbaka. Han odlade skägg, gick upp i vikt och började att jaga ufon i västra USA. De utsålda och ljumma konsertkvällarna i Göteborg kändes väldigt avlägsna, även om brittiska tabloider tog i en aning när de antydde att Williams karriär troligen var över. Och mycket riktigt. Nu är skägget borta och Robbie Williams, tja ... han är tillbaka.

”Don’t call it a comeback”, sjunger han i 80-talsblippiga Last days of disco. Men det är ju precis vad det handlar om. En comeback. Ett steg tillbaka till den poporienterade Robbie, ballad-Robbie, den Robbie som (om han vågar och vill) skulle fylla Ullevi på en kvart. Om man sedan uppskattar det eller inte är såklart en smaksak men jag är faktiskt rätt förtjust. Om än med vissa reservationer.

I öppningsspåret Morning sun låter Robbie Williams precis som en ung Elton John i en Disneyballad av Beatles, ja ni förstår, en sån där på gränsen till överlastad låt med stråkar och svulligt blås. Även singeln Bodies har jag lite svårt för. Men sedan vänder det. You know me är en storslagen pianoballad med sköna doo wop-körer och en massiv arenarefräng som kommer att växa sig stark i skuggan av Angels och She's the one. Starstruck har en sötsyrlig text till ett soft dansbeat som får Robbie att påminna om Paddy McAloon i Prefab Sprout.

Fler liknelser? Ok, Robbie Williams som aldrig dragit sig för att plocka inspiration från alla möjliga håll lånar nog en del av Pet Shop Boys i Difficult for weirdos. Det låter helt enkelt väldigt mycket och ofta väldigt bra om den här plattan. Men det är klart, producenten Trevor Horn (Frankie goes to Hollywood, Cher, Pet Shop Boys med fler) har en musikalisk grundfilosofi som vilar på två ben. 1) Ju mer desto bättre, 2) finns det stråkar ska de användas.

Reality killed the videostar är annars en rätt balladtät historia där Robbie Williams delar med sig av fyndiga oneliners som ”If Jesus really died for me, then Jesus really tried for me” och ”I guess the odds are very good but the goods are very odd” i stället för att gå på djupet och på allvar berätta nåt om sitt liv. Om sin verklighet. Om han träffade några ufos eller inte.

Det är ju sånt man vill veta.