Louise Hoffsten sjunger om skuld och saknad, om försoning, ensamhet, ängslan. Det är djupt personliga texter som hon har skrivit ihop med vännen Peter LeMarc, texter som rätt ofta överglänser producenten Leif Larssons låtar. Emellanåt blir resultatet både skevt och vackert med störig råblues och stillsamma funderingar, titelspåret På andra sidan Vättern och Mellan noll och ingenting är fantastiskt vackra, men här finns även tillfällen då Louise Hoffsten sjunker ned i alltför breda rockposer. Besviken är fel ord men jag hade hellre sett att hon spann vidare på soulstråken från förra albumet.