I december förra året bad jag smått legendariske talangjägaren Isse Samie att kika in i kristallkulan och nämna ett namn för 2009. Nästan omedelbart svarade han Name the pet, eller Hanna Brandén som den här 23-åriga Södertjejen heter. Efter flera klubbgig i Stockholm, hyllande omdömen på nätet och medverkan i SVT:s floppartade Popcirkus är nu debutalbumet här.

Hanna Brandén har fångat sitt liv på skiva. Skrivit en dagbok. Fyllt den med längtan och drömmar, osäkerhet och kärleksbekymmer. Hon gör musik som är elektronisk, rytmisk, emellanåt hård och lite skruvad men ofta med starka melodier i grunden. Frånsett de första singlarna då, Sunshine och Get on the bus, som båda är märkligt bleka och, tja ... rätt tjötiga. Inte heller Borderline lyfter riktigt trots att refrängen faktiskt finns där, det låter helt enkelt för tunt. Men här finns annat som funkar bra.

Who do you think you are har en svängig liten gitarrslinga som löper genom hela låten och avslutande London är riktigt fin med skön stämsång på slutet. Det är två rätt stillsamma spår som även har det gemensamt att de spelats in och mixats av Mattias Glavå (Broder Daniel, Håkan Hellström, Franke, Dungen, Anna Järvinen med flera) i hans studio ute i Kungssten. Även Club kid lockar med sitt avskalade, dansanta och lite torra beat.

Men det jag på allvar fastnar för är den smittsamma och diskodoftande schlagerelektronikan i Falling, en låt som Hanna Brandén gjort i flera olika versioner. På hennes Myspace finns till exempel en variant där ett utdrag ur Mcalmont & Butlers låt med samma namn ligger utsmetad över refrängen.

Tydligen blev samplingen alltför dyr att köpa loss, den gamle Suedegitarristen (eller hans bolag) krävde ohemult mycket pengar i ersättning och snutten fick lyftas bort. Inte mig emot. Slutresultatet blev bättre utan brittiskt bistånd så ... up yours, Bernard Butler.