Jag har verkligen inga problem med att Kent syntar till sig.

Det är tvärtom bara logiskt att man efter ett antal plattor där texterna letat sig bakåt att man också går tillbaka till rötterna rent musikaliskt. Kent består ju trots allt av ett gäng vuxna syntare förklädda till rockband. Dessutom ligger de elektroniska ambitionerna väl i tiden med mycket av den musik, med allt från Tilliander och Familjen till alla digitala duos som haft en framskjuten position på den svenska musikscenen under senare år.

Ändå låter det givetvis Kent. Trots förskjutningar i ljudbilden har Kent ett helt eget sound. Även om man ställer sig på ett dansgolv i vitt ljus, som i Ensamheten och Krossa allt, så är det ändå samma sammanbitna sväng, samma svartsyn, samma fokus. Och det imponerar.

Sedan har jag en del personliga bryderier kring Röd. Den bygger en känsla i mig som jag har svårt att formulera. Nog för att det ofta låter nytt och blankt och modernt. Men på något vis så tar musiken än mer än tidigare tillbaka till en högstadiekänsla. Ett högstadie där man blev pikad för svarta kläder, där man var konstig om man gick till Rockborgen och ännu konstigare om man åkte till Göteborg och smet in på klubb. Det är något i ljuden, i fraseringen som väcker något som nog bara sitter i muskelminnet. Det gör mig rastlös. Men jag tror jag gillar det.

Höjer jag blicken är inte Röd Kents mest helgjutna album. Jag uppskattar ambitionerna, men tycker inte att låtarna klistrar i varandra så som vi blivit bortskämda med. Balladen Hjärta, den hårda och centrala Vals för satan (din vän pessimisten) och avslutande Det finns inga ord, som helt enligt traditionen är ännu en enorm skivavslutare, är Kent på toppen av sin förmåga. Men i övrigt är lägstanivån inte lika hög som den brukar.

Jag misstänker att Kent åkte till klassiska Hansastudion för att ruska om sig själva. Bra gjort. Men kanske också därför plattan blev aningen skakig.