Det finns gott om regionala fenomen i det här landet (norrsken, spettekaka, surströmming, Evert Ljusberg) men Lars Winnerbäck är ett nationellt fenomen, lika stor hemma i Linköping som i Luleå eller Lund. Eller i Lisebergshallen för den delen. Tre utsålda spelningar i den trista handbollsladan visar på samma sak som Dagens Industris besked tidigare i veckan om att Lars Winnerbäck spelat ihop 20 miljoner kronor de senaste åren. Nämligen att Lasse liten har vuxit upp. Och att han har väldigt trogna fans.

Det sistnämnda blev tydligt i fredagskväll. Om jag bara skulle recensera den älskvärda publiken i Lisebergshallen finns ingen som helst anledning att sätta färre än fem fyrar. De är verkligen på tårna från första ackordet i Järnvägsspår till Ett sällsynt exemplar, en av de sista låtarna, och med en extrem allsångstopp i Hugger i sten, trots att numret i sig inte funkar alls när Winnerbäck väljer att göra det helt ensam med sin elgitarr.

Och det är ju om Winnerbäck det handlar, mannen på scen, vår mest framgångsrike rockartist på Svensktoppen någonsin, den småblyge östgöten som först efter en halvtimme hälsar oss välkomna med ett Hallå Göteborg ..! Och då blir det genast tråkigare.

För det är verkligen ingen sprudlande kväll som Lars Winnerbäck bjuder på, det är tvärt om en konsert som bygger på de trista låtarna från hans senaste album och som gör att jag faktiskt till stor del gäspar mig igenom de här två timmarna. Kommer på mig själv med att nästan tycka nästan synd om dem som köpt biljett till alla tre kvällarna.

Men sedan inser jag att det de flesta i den här hallen faktiskt har en riktigt trevlig kväll, trots att de själva drar det största lasset och förtjänar en betydligt mer inspirerad Winnerbäck.