Det är synd att det finns militant homofoba strömningar på Jamaica. Det är synd att Sizzla Kalonji erkänner sig till dem. Det är synd att man inte kan skriva om Sizzla utan att nämna detta, för att det är viktigt och för att visa att man vet.

Men mest av allt är det synd om det här skulle riskera överskugga resten av Sizzlas musik. Han har gjort nästan 50 skivor, och det allra mesta handlar om kärlek, stolthet och, host, rökbara droger.

Så det är synd om det där första har fått folk att hålla sig ifrån Sizzlas besök i Göteborg. För som alltid levererar han.

Sizzla har med sitt Firehouse Crew hittat tillbaka till sina dancehall-rötter och får stora kickar av att få publiken att hoppa frenetiskt. Mellan avbrotten för alla tack, uppmaningar, givna ballader som Thank you Mama och nya låtar som Black man in the White house.

Hade Sizzla just inte varit tvungen att få så mycket bekräftelse hade allt löpt mycket smidigare, men då hade kanske inte det känts som att lokalen varit mer välfylld än den är. Under några låtsvep är det riktiga dancehall-infernon som gäller. Mer sådant.

Och mindre wailande. För visst är Sizzla en sjukt bra entertainer och sjunger hysteriskt bra, men det finns gränser.

Den där gränsen vi talade om tidigare överträder han dock inte.