Kan man bortse från porr-propagandan för kassa Pussy. Strunta i de tveksamt humoristiska omslaget och sedan blunda för trista Frhling in Paris. Då är detta faktiskt Rammsteins bästa platta sedan Herzelid och Sehnsucht. Det betyder inget för de som redan dissat tyskarnas patosfyllda muskelmetall med glimten i ögat, men vi andra kan glädja oss åt att Hellner hjälpt Rammstein att sy ihop ett hyfsat mörkt och sammanhållet verk. Utan löjliga experiment och med nya kampsången Rammlied och Halfisch som höjdpunkter.