Postrock, stonerdoom, instrumentbetonad sludgemetal. Alla är de genreindelningar som får recensenter land och rike över att hetsäta synonymer och kräkas liknelser. Pelicans ljud, precis som Mogwais eller bolagskompisen Isis, eller dess storebror Neurosis för den delen, ger prettoalibi. Man kan vältra sig i daggstänkta berg av invecklat ordbajs. Men ordbajs är som regel vad som kommer när substans är frånvarande, så jag vill hålla mig konkret. Plattan följer upp City of echoes, det är stillsamt och riffbetonat. Alltjämt fint och mysigt.