Blackie Lawless pipa kvalar in på min absoluta topp fem i metalhistorien. När hans raffiga vinkelslipsvokaler slirar in glömmer jag tid och rum, emellanåt också musiken runtomkring. Men bland dessa nio spår, varav två tveksamma covers, finns endast ett fåtal saftiga stycken. En besvikelse med senaste glansnumret Dominator i hyfsat färskt minne. Sången överglänser inte längre och ursäktar därmed inte ett halvhjärtat låtfabrikat. Men det finns stunder. Stunder som i Babylon’s burning och balladen Into the fire. Stunder där Blackie ruskar om mitt huvud och lurar mig att han fortfarande är den jag vill att han ska vara. Den ende, den bäste, wild child.