Jag var rädd att Flaming Lips skulle fastna i en symfonisk bubbla och bli en parodi på sig själva. Icke, med Embryonic experimenterar de mer än på många herrans år, och uppfinner sitt sound på nytt genom att delvis gå tillbaka till de tidiga skivorna. Under sjuttio minuter samsas kaotiska krauthugg med skärande elektronik, klaustrofobiska rymdballader med fladdrande freak-out-psykedelia, och Wayne Coyne sjunger som han vore inlåst i en annan tidsdimension. En tysk matematiker pratar på ett par låtar, gästspel av gibbonapor och Karen O. Skissartat emellanåt – men en nystart som övertygar och överraskar.