Markus Krunegård minns förstås när Guns 'n' Roses simultansläppte Use Your Illusion I och II, och när Bruce Springsteen kom med Lucky Town och Human Touch på samma dag. Men att släppa två skivor samtidigt var ingen bra då och är ingen bra idé idag.

Men till skillnad från 90-tals-exemplen kan man inte koka ihop Krunegårds två skivor till en bra enkelplatta. Därför är Markus Krunegård också ursäktad – i alla fall i teorin. Hans båda plattor skiljer sig åt så dramatiskt att det är uppenbart varför han velat hålla isär materialet.

Prinsen av Peking är en apsnygg popplatta, bottnad i britpopen som den lät i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Musiken som förlöste Markus Krunegård. Det är allt från Stone Roses och Smiths till Happy Mondays och Ride. Bleka killar som försöker dansa, alltså. Jag hör till och med rena bonnariffet i Genom tunna tyger. Ett sådant som Micke Rickfors hade kunnat släpa i smutsen på sin tid, men med Krunegårds indietwist förstås.

Det är också fascinerande att Mauro Scocco har varit inblandad som producent, på den tiden intresserade han sig ju mer för kostymklädd vuxenmusik och R. Kelly-ballader. Men kul också för att Mauro Scocco höll Plura Jonsson i handen när han äntligen på allvar vågade skriva låtar om uppväxten i Norrköping. Nu lämnas stafettpinnen vidare från kungarna på Broadway till prinsen av Peking. För ja, det är mycket tillbakablickande, många stora och små ögonblick som blåses upp till mer eller mindre bärkraftiga poplåtar.

Som den enkla människa jag nu en gång är föredrar jag det direkta, snygga, skamlöst flirtiga popalbumet Prinsen av Peking framför den medvetet spretiga, andra skivan. Krunegård svämmar uppenbarligen över av inspiration, och på ett sätt är det skönt med en artist som tillåter sig att bejaka frihetskänslan. Men därmed inte sagt att det blir så förbaskat bra plattor med den inställningen.

Lev som en gris dö som en hund

Även Gris-skivan har sina stunder, inte minst textmässigt, men även om titeln Ge mig ingen vit skit, ge mig afrobeat är underhållande så är låten direkt påfrestande.

Jag vill ha vit skit. Jag vill ha popmusiken på Prins-plattan. Och passar på att höja ett par fingrar finsprit för Mauro Scocco. Svensk popmusik vore både sämre och mindre intelligent utan honom.