Jag fattade inte Edith Södergran-skivan. Inte vis-plattan heller. Jag vill ha min Dunger i rockduffel och soulboots. Som här. Mannen med rösten har gjort en rockplatta igen. Kalle Gustafsson Jerneholm har mixat och det låter stort och svettigt och romantiskt 70-tal och när Nina Persson sjunger löst och ledigt i duetten som kommer att höras överallt så är det obönhörligt vackert och jag längtar efter sådan där Cardigans-platta där de leker Fleetwood Mac.