Första gången jag hörde David Urwitz debutplatta tänkte jag inte på att han osar av talang, att han skriver så vardagsnära texter att Svensktoppen äntligen kan släppa sitt krampaktiga grepp om Lars Winnerbäck. Nej, min första tanke var jordnära och enkel. Nämligen att den här killen vet hur man artikulerar. En känslig och lagom bredbent rockare bland andra känsliga män med gitarr men där varenda fras, minsta lilla stavelse, rann klarare än källvatten.

Det var 2005. Nu sitter jag med David Urwitz fjärde album i lurarna och läser på webben om ett nytt samarbete med producenten Andreas Dahlbäck (Anna Ternheim, Eskobar, Ulf Lundell m fl) och att Dahlbäck ska ha tillfört ett nytt sound med fler livetagningar. Det är möjligt. Men vi snackar inte om någon revolution i så fall, inga musikaliska lappkast. På gott och ont.

Ibland sjunger Urwitz så att huden knottrar sig (Tiger), i bland låter det som att han deklamerar sina texter från en nationalscen. Ibland sugs jag rätt in i hans tänkvärda och lite sorgesamma berättelser (Det finns ingen tid att förlora), i bland säckar jag ihop av hans statiska röstläge och ber om nåt som sticker ut, nåt som river till, en sluddrande rad, en skev frasering, ett utdraget primalskrik ... så blir det inte.

Han jobbar inte på det sättet. David Urwitz laborerar inte med sin sångröst, den där rösten som hänger så långt fram i ljudbilden att högtalarna nästan tippar över, i stället sjunger han så tydligt att en dövstum kan hänga med i handlingen. Men han är konsekvent. Han gör sin grej, som det brukar heta. Det låter inte längre som Lars Winnerbäck, inte som Tomas Andersson Wij. Det låter som David Urwitz.