Det har varit lätt att avskriva Mange Schmidt som ett glassigt one hit wonder, trots att förra plattan hade bra spår som Gömma mig. På den fjärde skivan vänds blicken bakåt och allt blir helt plötsligt roligare och mer avslappnat. Kanske handlar det om att herr Schmidt hittat sin röst. Kanske på att Saska gett honom sina finaste, Ratata-samplande beats. Men vad man än har tyckt tidigare, är Mange Schmidt 2010:s finaste nostalgiker som rappar sympatiskt över retrodoftande musik. Lättviktigt, ja. Men kul och bra.