När gamla lejon med milsvid, legendarisk bakkatalog släpper nytt på äldre dar sitter andan alltid i halsen. Ace Frehleys soloplatta förkroppsligade alla farhågor. Ett ängsligt plagiat på det som en gång var är det värsta. Inget slår spik i kistan som att se en artist greppa efter förgångna halmstrån bara för att sedan se dem vissna i handen. Carnival of souls och Psycho circus som gänget släppte för elva respektive tolv år sedan markerade inte de stoltaste ögonblicken i bandets historia. Men med Sonic boom tar Kiss ett resolut strupgrepp om sitt koncept och lämnar inget utrymme för tvivel.

Från inledande Modern day Delilah till avslutande Say yeah genom stänkare som Russian roulette, I’m an animal och Danger us bjuder plattan på en skrevstyrd rock'n'rollkarneval. Flåsiga sexanspelningar och svettiga nödrim haglar. Eld, blixtar och elektricitet sprakar. Det är brallisar och ljummen bärs. Sonic boom är inte Destroyer eller Rock and roll over, men fångar den analoga kräm som sjuttio -och- åttiotalets höjdarsläpp bygger på. Att det inte är en nostalgikopia utan självsäker nostalgiromantik med egen identitet kvalitetssäkrar. Paul Stanley och Gene Simmons rumsterar bättre än vad de har gjort på väldigt länge, basen vibrerar med en virilitet som inte hörts på årtionden, låtförfattandet är klockrent, välbalanserat och Tommy Thayer inkarnerar Ace Frehleys gitarrarv på ett mästerligt såväl som innerligt sätt.

Kiss är inga ungdomar, jag är inte längre tio. Ändå lyckas bandet tilltala den nerv som förankrades i guldåldern och det vill inte säga lite. Man kan tycka vad man vill om pilska gubbar som aldrig växer upp eller ur sina platådojor, men när det känns äkta, ömt och uppriktigt blir det obönhörligt svårt att ifrågasätta. Sonic boom stänger mina ögon för pengagirighet och Kiss musikaliska lågvattenmärken. I stället prisar jag Gud för prostataåterbäringen.