Den tionde delen i Thomas Dausgaards och Svenska kammarorkesterns jätteprojekt att spela in Beethovens samtliga orkesterverk. Att höra Beethovens nia spelas av den här lilla 38-mannaorkestern är som att vara indragen i ett mycket komplext kugghjulsmaskineri där allt – Beethovens konstigheter och hans fina stunder – är frilagt. Det är Beethoven som hanterbar verktygslåda och mycket bra. Ta fagottmaratonet i Die Weihe des Hauses-uvertyren eller hur kör, orkester och Dausgaard gör sönderspelade An die Freude alldeles lätt och studsig. Tenoren Lars Cleveman kanske låter lite skrällig och trött, men det är en mycket liten anmärkning.

Och när de ändå varit i farten har kammarorkestern spelat in en helt annan typ av musik, nämligen australiensiske Brett Deans (född -61) Pastoral Symphony, The Siduri Dances, Water Music och Carlo på Bis.

Det är musik som verkar i en tradition från Henzes politiska engagemang och mikrorörelsernas Ligeti, efter Deans tid i Tyskland och Berlinfilharmonin. Med samplade fågelläten, miljökamp och tyvärr lite daterade drum'n'bass-trummor har Dean – i en tid när öronen slappnat av i ett par decennier av nytonal och melodiös konstmusik – ett hårt, spretigt och modernistiskt sound som jag gillar. Men framför allt är de här båda skivorna ett Svenska kammarorkesterns kraftprov. Här visar de både sin bredd och sitt egentänkande. Det är liksom nisch och flexibilitet på samma gång.