Precis innan konserten börjar spelas det cajundoftande musik i någon minut och en kort stund undrar jag om Ray Davies kommer att köra sina gamla låtar genom ett New Orleans-filter. För vad ska han göra? Försöka låta som på 60-talet? Vara en bitsk singer/songwriter? Hitta på något helt nytt, för att få hitsen som old-school-fans vill höra kännas spännande. Det blir lite cajunstuk senare, men det var inte särskilt lyckat.

Nej, i stället hamnar vi på puben. Ray Davies och en kompmusiker på varsin akustisk gitarr spelar Autumn almenac, Dedicated follower of fashion och ett par andra gamla Kinkslåtar med skrålande allsång från publiken. Han vill ha det så, men saboterar helt nyanserna i låtarna. Det är bedrövligt. Men när Ebbot Lundberg kommer in på scenen börjar det hända saker. SOOL-sångaren sjunger See my Friend, låten passar honom perfekt, den får nytt liv, Ray Davies är imponerad, och hela konserten ändrar inriktning.

När hela bandet är på plats blir det ännu mer 60-tals Kinks – I´m not like everybody else, Til the end of the day – men nu i skarpa, rappa, slamriga versioner och när de börjar spela Where have all the good times gone sjunger jag själv med i refrängen. Nostalgi, visst, men på ett vitalt sätt, Ray Davies ser oförskämt pigg ut och man förstår varför han är en föregångare till alltifrån Mark E. Smith (The Fall) till Alex Turner (Arctic Monkeys).

Kul att även höra låtar från senaste soloplattan. Både bu och bä rent musikaliskt, men han visar att han fortfarande är en vass textförfattare. Förbandet Pilgrims dyker upp som gäster, americana, bluegrass, inte riktigt min påse. Men Kinkspärlan Moments (från 1971) var en fin överraskning, en lysande, vacker ballad som framfördes med bravur.