I brittiska retrovågen (Winehouse, Duffy och nu senast Paloma Faith) borde före detta Catatonia-sångerskan kunna kvala in väl, med en Tom Jones-duett på meritlistan. Men trots att jag skattar Matthews röst högt är det bara att beklaga att hon inte vågar bestämma sig. Hon flackar mellan 60-talets popattribut och flummiga indiepop utvikningar. Allt blir krångligt och det enda raffinerande är att hon också gör en utgåva på walesiska.