Först kan det verka som att Paradise Lost bara bygger snygga, innehållslösa gotiska katedraler av ljud. Men för varje lyssning öppnas nya dörrar och avslöjar nyanser av mörker, tunga riff och rakbladsvassa McIntosh-gitarrer. Från obarmhärtiga inledningen As horizons end till deppiga avslutningen In truth är Faith divides… en mörk metallplatta med samma strävan mot rötterna som In requiem. Bara bättre. Bryr man sig inte om sångmelodier är det här faktiskt det bästa britterna har gjort sedan Draconian times och One second.